Tankar kring en baksidetext.

Så här skulle jag skriva baksidetexten till Jag ska av vid nästa station:

Hur är det att leva i vetskapen om att man ska dö innan nästa avsnitt av Allsång på Skansen? I en storstad 2009 där alla människor ständigt skyndar förbi runt omkring, men ändå så långt bort.

Eva har förlorat sin dotter i en olycka i hemmet. Nu lever hon i tomheten efter den familj hon en gång hade och ägnar dagarna åt att hitta modet och tillvägagångssättet att avsluta sitt liv. Hon har redan bestämt när det ska ske: den 24 december. Julafton.

För att orka fram till dess har Eva två överlevnadsstrategier: Att följa sina dagliga rutiner och att aldrig, aldrig låta det vara tyst. Med lurarna ständigt i öronen fortsätter hon att gå till jobbet, där ingen vet vad som har hänt. Fortsätter att heja på grannarna. Fortsätter att handla sin mat. Fortsätter att dricka sitt kaffe.

Men en dag kommer Evas granne Monika i hennes väg. Med sin spontana livsglädje stör hon Evas planer. Monika styr sitt eget liv, tar för sig, tränger sig på, ber inte om ursäkt. Monika backar inte för sorgen när alla andra gör det. För Monika verkar livet vara en sådan självklarhet.

Eller?