måndag 28 februari 2011

Skrivpaus dag 1/3.

"Vila sig i form". Jag älskar det uttrycket. Inte bara för att jag gillar att göra precis det, utan också för att det är så sant. Ibland behöver tankarna bara få löpa. Just nu dansar mina upp och ned för ett fjäll.

lördag 26 februari 2011

Talets gåva.





När jag behöver nya idéer tycker jag om att gå in på TED - en sajt som samlat inspirationsföreläsningar från världens alla hörn. Perfekt när ja har en kvart över på tåget eller bussen. 

En av mina favoriter är JK Rowling. Hela hon är saga i sig. Hon målar inte bara magiska världar med sitt språk (Harry Potter bör läsas i originalspråk), utan har även begåvats med talets gåva. Den här har några år på nacken, men är värd att se om och om igen. Kolla in här

fredag 25 februari 2011

Freluga Trädgårdscen – drömförverkligare med sommarlängtan.

Freluga Trädgårdscen.

Freluga är en av de vackraste byarna på jorden – det tyckte i alla fall tre syskon och undrade om inte Takida, Miss Li och Moneybrother skulle vilja komma dit och spela i deras trädgård.

I somras gjorde de det. Och många andra av våra bästa svenska artister. Sommarens höjdpunkt för både artisterna och de 900 i publiken.

Även om det känns rätt långt borta just nu så längtar jag till den 3 juli när jag ska dit och se ordtrollaren Petter på scen. Och idag släpps biljetterna till den 7 juli när Oscar Lindros kommer. 
Det blir en bra sommar.


torsdag 24 februari 2011

"Perfekton är inte när man inte kan lägga till något mer, utan när man inte kan ta bort något mer."

Antioine De Saint-Exupéry (författare till Lille Prinsen)

onsdag 23 februari 2011

Snubblade på ett prefix och slog hakan i ett verb.

Jag har fastnat i en sån där formulering som är omöjlig att få ordning på. Med bara sju sidor kvar av omarbetningen ligger den där i vägen och hindrar mig från att komma vidare. Så jag skriver om stycket om och om igen, men kan inte riktigt hitta rätt känsla. Tar bort den. Stryker. Börjar om. Om och om igen.

tisdag 22 februari 2011

Om min roman var en tatuering…


(Helene Billgrens tatuering)

… skulle den berätta något om den som bär den. Liksom tusen nålar skön och smärtsam på samma gång. Inte alls likt en tribaltatuering i svanken som ingen vet om den alls betyder ”kärlek”, utan kanske något helt annat. Ingen ros eller dödskalle skulle pryda huden. Inget heller ett kinesiskt tecken som minner om resor långt, långt bort för länge sen.

Utan nutida. Genomsvensk. På långt håll provocerande vardaglig, men oerhört unik. Liksom Helene Billgrens inköpslista, tatuerad på vänsterarmen och skapad i en stund av lidelsefull inlevelse.

måndag 21 februari 2011

Stockholm i mitt hjärta.




Ibland är staden så vacker att det gör ont och orden lossnar som isflak en vårvinterdag.

söndag 20 februari 2011

Nuläge.


50 sidor kvar av omarbetning nr 3. Sedan ska manuset skrivas ut dubbelsidigt, 12 punkter Times New Roman i 1,5 radavstånd och postas i fägglada kuvert (lila så klart) till 8 st förlag tillsammans med ett brev om mig själv (lovar att lägga ut det här när det är klart). 

Sedan är tre års arbete över och det bara att hålla tummarna, ta ett djupt andetag och börja på nästa manus.

lördag 19 februari 2011

Att vara författare utan att någonsin ha skrivit en enda bok.


För några år sedan var jag och några kollegor på ett seminarium. Du vet, ett sådant där utveckla-dig-själv-seminarium som egentligen säger ganska självklara saker, men efteråt är man ändå alldeles uppfylld av påminnelsen.

Den där dagen blev vi i alla fall ombedda att blunda. Sluta våra ögon i två minuter och föreställa oss vårt drömliv. Vår dröm. Vad vi egentligen skulle vilja göra om vi fick välja helt fritt.

Efteråt, i pausen, pratade mina kollegor bara om hur svårt de hade haft att komma på vad de vill. Att drömmen var så otydlig.

Men min var glasklar.

Sedan jag var sju år har det inte funnits något jag hellre vill än att bli författare. Att ägna dagarna åt att formulera livet. Att bli läst. Få ge något tillbaka. Få beröra. Men håll i dig, nu kommer det komiska: jag hade aldrig fram till den dagen skrivit en enda bok! Noveller, dikter, projektarbeten, uppsatser, arbetsuppdrag – ja visst, jag hade alltid skrivit i någon form. Men jag hade aldrig vågat följa drömmen. För jag inte hade modet att riskera den. Jag ville hellre leva trygg med tanken att den alltid skulle finnas där.

Så jag gjorde mig hiskeligt upptagen med livet. Till och med bemödade mig om att ta en fyraårig magisterutbildning och en tvåårig utbildning till copywriter för att i alla fall kunna försörja mig på att skriva.

Men så en dag insåg jag att det inte gick längre. Att det kostade mig lika mycket att inte följa drömmen som att göra det. Kanske mer. 

Och nu ligger det där i lådan: manuset. Det känns så oroligt bra! Att den är skriven. Att jag är på väg. Även om jag måste skriva tio romaner till innan jag får någon av dem utgivna, så är jag i alla fall det; på väg.

Och nu när jag blundrar kan jag le åt att jag – oavsett hur det går – aldrig kommer att behöva ångra att jag inte ens försökte.

fredag 18 februari 2011

En inspiratör i digitala medier.

Foto: http://www.jacquelinekothbauer.se/blog/

Idén att starta den här bloggen fick jag på ett seminarium en kväll med She Creatives – ett nätverk för kvinnliga kreatörer. Jaqueline Kothbauer berättade om hur sociala media är perfekta på vägen för att nå sina personliga mål. Hon berättade om hur Lotta Lundgren, Victoria Skoglund, Karin Adelsköld och Blondinbella gör för att hitta sin publik (i mitt fall läsare) och en idé tändes om att kanske kunna väcka intresse för min bok redan innan den är utgiven. Dessutom blev jag smittad av Jaquelines övertygande entusiasm och go-get-anda. Vill du också få råd och tips, kolla in hennes bok Media Babe.

torsdag 17 februari 2011

Ensamhet. Tvåsamhet. Jämställdhet.

Tre ord som fascinerar. 

Ensamhet är vad ”Jag ska av vid nästa station” handlar om. Hur man räds den, flyr den, vänjer sig vid den, flyttar in i den.

Jämställdhet – det ska min nästa roman handla om. Och jag har en så sjukt bra idé att jag knappt kan vänta tills jag får sätta fingrarna i den.

Tvåsamhet. Vem vill inte skriva århundradets kärlekshistoria? Det ska bli mitt tredje projekt, när de två andra är klara. Men det är ju ett tag kvar tills dess.

Under tiden fortsätter jag försöka bli bättre på att leva i ensamhet, tvåsamhet – och jämställdhet.

onsdag 16 februari 2011

Om min roman var en vän...

…skulle den vara en sån där som ser lite grå ut på ytan, men som är en riktig pärla när man väl har lärt känna henne. Som alltid är ärlig och säger det där som kan svida lite, men som man, när man tänker efter en stund, faktiskt kan skratta åt. Alla uppskattar henne inte, för hon är inte som andra. Inte spontan. Inte sorglös.

Men hon visar att vänskap kan betyda precis allt.

tisdag 15 februari 2011

Tips på bra skrivarkurs.

En riktigt bra skrivarkurs finns på Biskops-Arnö. Jag hade förmånen att gå den för några år sedan, bo i det vackra herrgårdshuset och bara koncentrera mig på att skriva i en hel vecka. Underbart.

måndag 14 februari 2011

Känsla.

(Foto: Kristina Larsson)
"People will forget what you said and what you did. 
But they will never forget how you made them feel."

söndag 13 februari 2011

Make mistaeks.

"Hurru!" säger Jante och knackar mig på axeln, precis innan jag ska kliva ur sängen denna sköna söndagsmorgon.
"Vad vill du?"
"Tänk om du stavar fel!"
"Va?"
"Ja, men tänk om du stavar fel där i din bok. Eller här på bloggen! Du som är Fil Mag och allt. Då tycker de ju att du är helt dum i huvudet!"
"Varför skulle de göra det? Alla får väl göra fel ibland?"
"Nä, inte du."
"Varför då?"
"Du måste vara perfekt."
"Men jag kan inte vara perfekt jämt. Jag är inte sån. Ingen är sån."
"Jo, det finns många som är perfekta. Du måste bygga perfekta meningar. Direkt."
"Men det går ju inte. Ibland ligger ju skönheten i det operfekta."
Jante fnyser.
"Tror du verkligen på det själv?"
"Ja?"
"Du är bra dum du."
"Äh!" säger jag, knuffar undan Jante och tvingar honom att somna om medan jag går upp och sätter mig vid datorn.

lördag 12 februari 2011

Hej.

Idag har jag vridit och vänt ord halva dagen. Kunde inte riktigt hitta inspirationen. Ville bara ut i solen. Och så när gav upp och satt och körde bil på snöiga vägar så fick jag en så sjukt bra idé till nästa bok. För det är ju då de kommer, idéerna – precis när man inte behöver tänka på någonting alls.

fredag 11 februari 2011

Vad lyssnar du på när du skriver?

Playful - You make it all worth wile
Oftast vill jag inte lyssna på annat än ordens rytm och min egen berättarröst. Men ibland, som när jag hittar en låt som är så vacker som den här, så går den på repeat i mina lurar. Magiskt.

torsdag 10 februari 2011

Författarintervju med Lina Wolff.

Lina Wolff
Lina Wolff debuterade 2009 på Bonniers förlag med sin novellsamling "Många människor dör som du". När jag gick förbi den i hyllan fastnade jag för titeln – som är som en liten bit, vacker poesi. 

Nyligen fick jag förmånen att ställa några frågor till Lina om arbetet med boken:

Om du själv skulle beskriva din novellsamling i korthet – hur låter det?
När jag skrev samlingen kallade jag den ”Om att ta plats i en burk”. Jag tänkte att det var människor som försökte ta plats i sina egna liv, och det kunde liknas vid ett djur som försöker få syret att räcka till i en burk. Burkreglerna är ganska enkla: man ser ut, och man ser in. Man får ligga hur man vill, man får fnurra ihop sig med andra och intrigera, men man måste få plats i burken.

När din novellsamling kom ut skrev en kritiker att du beskriver människan precis som hon är. Hur mycket av dig själv finns i dina karaktärer?
Det har jag ingen aning om. Den kreativa processen är ett stort mysterium för mig och jag vet inte var saker kommer ifrån eller varför de kommer. Men när jag håller på med karaktärer brukar jag fokusera mer på spänningar mellan karaktärer än på karaktärerna i sig. Vem karaktären är brukar kännas ganska tydligt av det spänningsfält som skapas runt den. Sen måste man in i karaktärens hjärna, försöka tänka karaktärens tankar. Ibland, när detta fungerar, kan det hända att jag tänker en viss tanke och sen kommer på att den tanken nog var Rodrigos eller Pacos eller Marielas. Då känns det som de börjar komma till liv.

Har du skickat in fler manus förut, eller var det här ditt första?
Det var det första.

Hur såg manuset ut från början – är det likt slutresultatet eller arbetades det om?
Jag gjorde en del omarbetningar. Förlaget tyckte att några noveller behövde ändras, men det var lättare att skriva nya än att ändra i noveller som kändes klara. De noveller som antogs har jag inte behövt ändra i.

När och var skriver du?
Att skriva på café har jag alltid drömt om, särskilt när jag bodde i Spanien där cafékulturen är ganska utpräglad, men jag är enormt ljudkänslig så det har aldrig riktigt fungerat. Däremot är caféer fantastiska ställen om man behöver ”låna” utseenden till karaktärer. Det är alltid lättare att beskriva ett utseende man sett än att hitta på det själv från grunden. Annars sitter jag helst på mitt rum vid mitt skrivbord, det viktigaste är att inte bli störd och att det är tyst.

Hur var det att få beskedet att du skulle få den utgiven?
Det var självklart jätteroligt, men det var också väntat för vi hade haft en dialog ganska länge så jag visste att det nog var en fråga om tid. Det som nästan var mer omvälvande var när jag äntligen fick brev från förlaget efter att jag skickat in manus (jag hade väntat ganska länge). Även om det inte var antaget förstod jag att de hade övervägt det. Jag minns att jag stod med brevet i handen vid vår brevlåda och fattade att det fanns en chans. Det kändes ofattbart.

Hur arbetar du? Har du post-its med karaktärer och drag eller skriver du linjärt?
Min arbetsprocess kan nog bäst liknas vid en rälsbuss full av berusade och högljudda människor som skriker i mun på varandra. Jag skriver ganska snabbt och okontrollerat, sen går mycket tid åt att ta bort och ”staga upp”. Men det är omöjligt för mig att göra en disposition på förhand. Det är först när jag läser igenom vad jag skrivit som jag kan börja förstå vad det egentligen är jag vill berätta. Det händer att ursprungsidén försvinner helt, som om den bara varit en byggställning som hjälpt det andra att komma upp. I början var det här sättet att arbeta ganska frustrerande, men nu har jag accepterat det som min arbetsmetod och då går det bättre.

Arbetar du på någon ny bok?
Ja, men jag vågar inte prata om den förrän den är helt klar.

Har du några råd till andra med författardrömmar?
Det är svårt, för ingen process är den andra lik. Själv försökte jag tänka att det var materialet som skulle få avgöra. Var det tillräckligt bra skulle det gå vägen förr eller senare, om inte skulle det inte spela någon roll vad jag gjorde. Det viktiga tror jag är att man fokuserar på skrivandet och glädjen som skrivprocessen faktiskt ger en, och att man ser till att man får tid att utvecklas och bli bättre. Då blir det bra och det mesta annat faller sig naturligt.

Tusen tack, Lina och lycka till med den pågående boken!

Finns att köpa här

onsdag 9 februari 2011

Dream it. Earn it. Live it.

Där har du receptet enligt en 80-talsrulle om att följa sina drömmar. Kanske är det så enkelt?

Dream it – är jag så galet bra på. 
Live it – ser jag fram emot.
Så nu jobbar jag stenhårt på Earn it.

tisdag 8 februari 2011

Veckans inspiratörer.

Foto: Design by Leftovers

Linda och Jona Netsman är veckans drömförverkligare upphöjt i 100. De har gjort verklighet av en gammal dröm att ta hand om antika möbler och ge dem ett nytt liv. Bland annat genom att låta air brush-artisten Bones göra underverk med dem. En resa som började i ett stenhus i Södra Hälsingland,  via Möbelmässan (just nu i Älvsjö), snart till Milano och sedan vidare till hela världen. Hur? Genom att följa sina drömmar och att jobba hårt på att förverkliga dem.

måndag 7 februari 2011

Avtryck.



Ibland undrar jag var den här känslan kommer ifrån – detta behov av att ständigt vilja formulera livet.

Att försöka få ned det på papper, så att det aldrig kan försvinna. Måla bilder av ögonblicken och genom meningsbyggnader finna struktur i ett myllrande kaos. Hitta just de där, speciella, som du kan känna igen dig i. De som berättar något.

Jag tror allt handlar om att få dela med sig.
Få trösta.
Roa.
Beröra.

Att få lämna ett avtryck – om så bara för en försvinnande liten stund.

lördag 5 februari 2011

Om min roman var en...

...smågodis skulle den vara en syrlig karamell. En sådan som får det att svida i ögonen, men samtidigt bli lite lycklig för en stund.

Som ligger där mellan allt det klibbiga, söta och ger en annan bismak. Både len och sträv på samma gång.

Som får en att längta tills det blir lördag igen.



fredag 4 februari 2011

Ny författarintervju på gång.

Håll utkik under nästa vecka, då kommer en interjvu med en mycket omtyckt författare som debuterade på Bonniers förlag 2009. Hon gav då ut en novellsamling med en titel som jag tycker är en av de vackraste jag har läst.

Hon kommer att berätta mer om hur det gick till när hon blev utgiven och ge tips till alla oss som lever med drömmen.

Men idag är det fredag - en dag som innehåller både vardag och fest. För det gör de bästa dagarna.
Ha en skön sådan.

torsdag 3 februari 2011

Att titulera.

Nu återstår det kanske allra viktigaste. Att döpa romanen. Inte en helt lätt uppgift ­­­­– jag vill att den ska skapa en känsla av innehållet och samtidigt skapa nyfikenhet. Jag har två förslag:

”Jag ska av vid nästa station.”

eller

”Jag ville så gärna tröttna på dig.”

Baserat på baksidetexten (se under kategorin Om romanen här till höger) vilken skulle locka dig mest?

onsdag 2 februari 2011

Passionen sitter i smaken.



Veckans inspiratörer och drömförverkligare är några helt i min smak. Martin och Mikael på Cupcake STHLM tog efter en tid i USA upp en gammal dröm om att låta cupcakesen (?) invandra tillbaka till Sverige. De adderade några gammalsvenska traditioner plus inspiration från mormor och farmors recept och skapade ett eget litet himmelrike för smaklökarna: Cupcake STHLM.

Där brukar jag njuta av pennans svep över pappret till min favorit Rocky Road och låta choklad, karamell, marshmellow, dajm, pecannöt flytta in i min gom för en stund. Eller köpa hem några skapelser till efterrätt när jag väntar besök av vänner.

Du hittar dem på St Eriksgatan 83 i Stockholm. Om du inte bor i närheten kan du ändå kika in här

tisdag 1 februari 2011

Tankar om tid.

Jag tänker på Mattias Ronge och hur han berättade att han ”skrev i huvudet”. Så att han liksom var klar med allt när han väl satte sig framför datorn. (Se under kategorin Författarintervjuer).

Idag frågade någon hur jag får tid att skriva.
Det får jag inte, den tiden tar jag. Jag tar den hela tiden. Jag stjäl små stunder på tåget, i soffan, på promenad, i duschen. Eftersom jag har ett ofantligt dåligt minne så antecknar jag mycket i mobilen eller använder röstinspelning. Medan jag skrev romanen planerade jag dessutom in några timmar i veckan när jag satt framför datorn. Schemalagd skrivtid varje vecka. Söndagsförmiddagar var min favorit. I pyjamas, i soffan. Timmarna flög iväg och plötsligt var det lunch och alla måsten kallade.

Alla skriver olika. Hur gör du för skjuta undan alla måsten och ägna dig åt det du vill?