En text blir aldrig färdig, bara övergiven. Nyligen övergav jag min text för ett tag och satte därmed punkt för mitt tre år långa skrivande på romanen.
En stor tomhet infann sig. Så mycket fri tid. Så många tankar på mitt skapande som inte längre krävde min ständiga uppmärksamhet.
I höstas tog jag kontakt med en författare och konstnär som jag beundrar (mer om det senare) som har blivit utgiven på ett stort förlag. Jag bad honom läsa manuset, som ingen hittills hade sett. Jag har extremt kloka och kreativa vänner, men jag ville att någon som inte kände mig och inte kunde väga in sina personliga tankar och värderingar om min privatperson skulle läsa den och ge mig kritik. Och till min stora glädje gjorde han det – och jag fick precis den typ av kritik som jag hade önskat. Han uppmärksammade saker i mitt skrivande som jag såg. Bland annat att jag sammanfattar och förenklar för läsaren lite väl ofta (en gammal copysjuka och en vanlig åkomma i första utkastet har jag förstått), att jag behöver ”skita ned” mitt språk ibland (en akademisk sjuka) och annat mer specifikt. Han hade rätt. Och medan jag samtidigt girigt sög åt mig några komplimanger som också slank med i hans mejl förstod jag att jag är nära målet nu.
Idag har jag suttit några timmar med omarbetningen och tiden bara flyger. Tomheten är borta, livet är fyllt av ord igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar