måndag 31 januari 2011

Tankar kring en baksidetext.


Så här skulle jag skriva baksidetexten till Jag ska av vid nästa station:

Hur är det att leva i vetskapen om att man ska dö innan nästa avsnitt av Allsång på Skansen? I en storstad 2009 där alla människor ständigt skyndar förbi runt omkring, men ändå så långt bort.

Eva har förlorat sin dotter i en olycka i hemmet. Nu lever hon i tomheten efter den familj hon en gång hade och ägnar dagarna åt att hitta modet och tillvägagångssättet att avsluta sitt liv. Hon har redan bestämt när det ska ske: den 24 december. Julafton.

För att orka fram till dess har Eva två överlevnadsstrategier: Att följa sina dagliga rutiner och att aldrig, aldrig låta det vara tyst. Med lurarna ständigt i öronen fortsätter hon att gå till jobbet, där ingen vet vad som har hänt. Fortsätter att heja på grannarna. Fortsätter att handla sin mat. Fortsätter att dricka sitt kaffe.

Men en dag kommer Evas granne Monika i hennes väg. Med sin spontana livsglädje stör hon Evas planer. Monika styr sitt eget liv, tar för sig, tränger sig på, ber inte om ursäkt. Monika backar inte för sorgen när alla andra gör det. För Monika verkar livet vara en sådan självklarhet.
Eller?

lördag 29 januari 2011

Ord som tröstar när mörkret tränger sig på.


Något av det bästa med ord är att de har förmågan att trösta. Ibland när jag känner mig nere eller har läst något om världen som är så hemskt att allt känns svart, dyker några strofer oväntat upp och tröstar mig.

”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.”

Vad som än händer och hur hemskt det än känns just nu så kommer det att passera. Vi glömmer aldrig, men vi fortsätter.

”Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
Lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld
Och pekar alltjämt till en annan.”

Det är därför det är så viktigt att försöka följa det vi tror på. Skapa gott och utgå från oss själva. För ondskan får inte vinna kampen. Varken om världen där ute eller om din. 

”Så fatta all sanning, så våga all rätt,
Och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland människors ätt,
Och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
Blott det eviga bor i ditt hjärta än.”

(ur Esias Tegnér Det eviga.)

fredag 28 januari 2011

torsdag 27 januari 2011

Författarintervju!


 (Foto: Idha Lindhag)

Mattias Ronge debuterade 2010 på Ordfront förlag med romanen Tittaren, en bok vars språk fick mitt ordkreatörshjärta att jubla lite grann. Jag träffade honom på ett fik på Söder för att få veta mer om hur det är att vara debutant och suga åt mig några författartips:

Skickade du in manuset till Tittaren på vanlig väg, eller hade du redan någon kontakt på ett förlag?
Jag skickade in den på vanlig väg. Sedan hörde ca 4 förlag av sig och var intresserade.

Var det ditt första manus?
Nej, jag hade skickat in två manus tidigare men inte fått napp. Nu när jag tittar på dem igen förstår jag varför, men då blev jag mycket besviken på förlagen för att de inte var intresserade.

Är slutresultatet i Tittaren långt ifrån det manus du skickade in?
Både ja och nej. Jag skickade in ca 200 boksidor, men de ville att det skulle vara längre. Slutversionen blev 250 sidor, så jag har lagt till en hel del.

Fick du ändra någon av karaktärerna?
Ja, en karaktär fick jag många kommentarer på. Så istället för att ändra den så tog jag bort den helt. Började om.
Det är ett tips: Man fäster sig vid varje ord, men ibland kan ett nytt ord betyda lika mycket.

Hur kändes det att få sin bok utgiven?
Det är lustigt hur vi fungerar, för innan det hände tänkte jag ”om jag bara får boken utgiven så ska jag aldrig be om något igen”. Sen var jag självklart otroligt glad över det – i början, men sedan siktar man in sig på nästa mål. ”Om jag bara får bra recensioner så ska jag aldrig be om något igen.” ”Om bara den säljer…” ”Bara nästa bok blir bra…” och så där håller man på.

Du fick ju väldigt bra recensioner och många kommenterade just att du har ett bra språk. Det måste vara roligt att få beröm för hantverket?
Ja, mycket.

Har du gått någon skrivarkurs eller skrivarutbildning?
Nej, ingen alls. Men jag skriver mycket i mitt jobb som PR-konsult.

Hur och när skriver du?
Jag skriver bäst när jag inte skriver, om du förstår vad jag menar. Alltså, jag får idéer, tankar och meningar i huvudet som jag går omkring och tänker på. Sedan när jag får tid, sätter jag mig ned och skriver ned dem. Då kan jag skriva tio sidor i följd, för det finns redan där.

Hur lång tid tog det från att du satte punkt tills att boken kom ut i bokhandeln?
Ett och ett halvt år ungefär. Tiden varierar mycket beroende mycket på om man är utgiven på ett stort eller litet förlag och hur de planerar sina utgivningar.

Har du någon ny bok på gång?
Ja, i höst kommer den nya. Den handlar om girighet. Mitt eget skrivande lossnade när började utgå från mig själv och lyfta upp mina svagheter. I mina romaner lyfter jag mina dåliga sidor, överdriver dem och ger dem eget liv.

Har du några fler tips för andra med författardrömmar?
Ja, att när förlagen återkommer med synpunkter på din bok ska du känna dig ärad. Det betyder att de har ett intresse. Själv blev jag lite sur första gången och tog det som kritik. Jag förstod inte att det var en personlig uppmuntran. Och respektera förlagen som ”gate keepers” trots deras opersonliga ”nej tack”. Det är deras roll att tacka nej till allt som går att tacka nej till.  

Viktigt också att inte försöka kopiera en stil som funkar. Det enda unika du kan komma med är ditt sätt att skriva på. Dina tankar. Så se till att lyssna på din egen röst.

Tack Mattias och lycka till med den nya boken!
Tack själv och lycka till med ditt projekt.





onsdag 26 januari 2011

Hopp.

Idag har jag gått runt i stan och försökt hitta fläckar av sol att värma mig i och ord att klä fläckarna med.

Intervjun igår gav mig nytt hopp och en riktig nytändning i bokprojektet. Jag fick så många bra tips (som jag snart ska dela med mig av). Bland annat berättade författaren att han skrivit två manus tidigare och blivit refuserad massor med gånger innan han tillslut hittade sin stil och lyssnade till sin egen, inre röst. Han gav aldrig upp. För det var det här han ville.

Det här är bara början.

tisdag 25 januari 2011

Tankar på ett tåg.

Sitter på tåget hem efter att ha träffat en av Sveriges bästa debutanter. Tankar och tips trängs i mitt huvud.

Delar med mig här så snart jag får ned dem i en ordning som går att följa. Senast fredag.

Lovar.



måndag 24 januari 2011

Att ta patent på en hel svensk väderlek.


 (Foto: stutterheim.se)

Vårregnet strilar ned utanför fönstret. Så varför finns det inga regnrockar med stil? Sådana som fanns förr. Som bars av Cornelis, Beppe och Farbror Melker? Nu gör det det. Tack vare att Alexander vågade följa en dröm.

Rockarna sys i Borås och kommer numrerade och signerade av sömmerskorna där. Nu har Stutterheim Raincoats dessutom tack vare kärleken till hantverket fått vara en del av Projekt 10-avdelningen i Las Vegas. Titta in i den nyöppnade butiken på Åsögatan 132 på Söder i Stockholm eller på hemsidan som dryper av underbar svensk melankoli.


lördag 22 januari 2011

Mitt manus är en Volvo Amazon.


Om manuset vore en bil skulle den vara vardaglig på ytan, men med mycket kärlek i detaljerna. Svensktillverkad. Säker, inklusive motorvärmare. Den får dig att tro att du sitter i förarsätet. Tills den gör en helomvändning och någonstans på vägen byter riktning helt.

Kanske har den en trasig baklykta.

Du finner en tröst i att den står där, parkerad. Att du kan återvända till den när du behöver en stund för dig själv. Att du äger den. Eller gör du?

Ibland ger den dig ont i magen.

Den startar alltid på samma sätt. Puttrar först, sedan överraskar – i ungefär ett år.
Sedan tar den slut.

Och fast du uppgraderat dig till en bekväm -09:a så saknar du den alltid.

fredag 21 januari 2011

Skriv för livet.

Jag är anmäld. Vet inte om det finns platser kvar, men titta in här.

"En helkväll för dig som bär på drömmen att skriva en bok, som har ett manus i byrålådan och som vill tillbringa en kväll där litteratur och författande står i fokus."

torsdag 20 januari 2011

Var skriver du?

 Ibland behöver även smaklökarna få dansa, inte bara fingrarna. Då skriver jag på Ritorno.

Ibland vill jag ha konversioner med mig själv och skriver (eller läser) här.
Och ser ut på de här vinternyanserna. (Foto: Lars Backåker).

På sommaren flödar meningarna in här.

Fast just nu är de bottenfrusna.
Och jag fastnar i en dagdröm.

onsdag 19 januari 2011

Gamle Walter.

 ”All our dreams can come true…if we just have the courage to persue them.”

Walt Disney

tisdag 18 januari 2011

Författarintervju på ingång!

Åh, nu händer något spännande. Jag ska träffa en debutant som ska svara på några frågor om förlag och författarskap. Publiceras här under nästa vecka.
Håll utkik!

Jante och jag.



 (Illustration: Johanna Rubin Dranger)

Jante: Men varför skulle just du bli utgiven?
Jag: Därför att jag har en historia att berätta.
Jante: Men tänk om den inte är tillräckligt bra då?
Jag: Då får jag väl skriva om den.
Jante: Men tänk om du gör bort dig?
Jag: Det har jag gjort förr och det var inte så läskigt som jag trodde.
Jante: Men ska du inte dra täcket över huvudet och somna om istället?
Jag: Ta dig i häcken!

måndag 17 januari 2011

Drömmar på en tunnelbana.



Karin Linge Nordh, headhunter på Forum i stor intervju i City idag. Bland annat om vad de söker hos en författare.

Hello.

söndag 16 januari 2011

Hon och jag.

När jag skrev romanen så tyckte jag att jag hade skapat en karaktär som huvudperson som låg så långt bort ifrån min egen. Som fokuserar helt på sina dagliga rutiner och stänger in allt det där andra hon bär på inuti. Trots att hon bestämt sig för att avsluta sitt liv, fortsätter hon att gå till jobbet, fortsätter handla sin mat, fortsätter dricka sitt kaffe.  Det var inte förrän jag läste igenom mitt manus igen som jag insåg hur många likheter hon hade med mig själv för tjugo år sedan och hur jag hanterade mitt livs största sorg.

Det som chockade mig mest när det hemska hände var att livet inte stannade upp. J var död – och ändå fortsatte tidningen komma i brevlådan varje morgon, historieläraren fortsatte undervisa om kungar för länge sen, mina klasskamrater fortsatte gå till skolan, fortsatte att skratta, hångla, dansa, leva. Världen slutade inte snurra ens för en enda liten, sketen sekund.

Precis som hon, tvingades jag acceptera att allt var precis som vanligt.

Och att ingenting kommer någonsin att vara detsamma.

lördag 15 januari 2011

Ibland saknar jag mitt sjuåriga jag.


Idag gick jag igenom gamla anteckningsböcker och hittade den här dikten som jag skrev när jag var sju. Jag saknar den där känslan av att träffa Kärleken för första gången. Så här beskrev jag den då:

”Kärleken leker med Vinden.
Ger den en slängkyss på kinden.
Kramar om den och flyger iväg.
Vinden går och tar långsamma steg.
Kärleken ser ett barn som där går.
En slängkyss det barnet också får.”

fredag 14 januari 2011

Herr Analog möter fru Digital.



(Bild tagen från och finns att köpa på  Twelve South)


Älskar krocken mellan det gamla och det nya.

Vill.

Ha.


torsdag 13 januari 2011

Början på ett livslångt beroende.


Jag minns fortfarande den omvälvande känslan när jag var i sexårsåldern och lärde mig alfabetet. När alla de där krumelurerna på skyltarna, på tidningssidorna, i böckerna fick en mening.

Det måste vara något liknande en alkoholist känner när de testar alkohol för första gången. Eller någon som provar starkare substanser och blir fast för alltid. Jag fick tillgång till en helt ny dimension i mitt medvetande som jag inte trodde var möjlig. Helt utan biverkningar. 

Jag hade tillgång till tankar från människor jag aldrig ens träffat, i andra kulturer eller länder långt borta. Mina känslor gick att skriva ned, flytta runt, förmedla.

Livet gick plötsligt att formulera.


onsdag 12 januari 2011

Inpsirerande pepparkakor.

Jag blir så inspirerad av folk som följer sina drömmar. Som vågar hoppa. Som säger upp sig, tar kommandot och följer något de tror på. Oavsett  om det gäller att skriva en bok, formge hattar, eller ett försök att simma till månen.

Just nu inspireras jag särskilt över de här drömförverkligarna:

(Foto: Katarina Hansson)

Arbrå Ångbageri.

Två glada bagarinnor som ville starta pepparkaksfabrik på sitt sätt. Och göra småkakor med glädje i ett bageri med rosa plåtskåp och rutiga väggar. Bakade utan transfetter och konserveringsmedel med bara de bästa råvarorna i degen och massor med kärlek. 

På hemsidan finns ett Snälltest. 
Bara en sån sak.

tisdag 11 januari 2011

Weare it lika a crown.

"Vi tröttnade på att drömma stort och leva litet. Så vi gav järnet för att leva vår dröm."

Cirkus Cirkör

måndag 10 januari 2011

Språktips: Fråga Frågelådan.

När jag fastnar i ett språkligt dilemma och inte vet varken ut eller in (eller in eller ut?) så brukar jag använda mig av Språkrådets Frågelåda. Där kan du söka bland vanliga frågor eller skicka in en egen och få snabba svar.
Suveränt.

söndag 9 januari 2011

Frågor och svar om bloggen:


Varför startade du bloggen?
För att varje dag under ett år påminna mig själv om att följa min dröm och dela med mig av det jag lär mig på vägen.

Vad är målet?
Bloggen har två mål:
1.     Att före slutet av året ha fått kontakt med ett förlag som vill ge ut min roman.
2.     Att dela med mig av mina erfarenheter längs vägen och förhoppningsvis inspirera andra att följa sina författardrömmar (eller andra drömmar).

Kommer du göra inlägg varje dag, hela året?
Ja.

Tar inte bloggen viktig tid från ditt arbete med själva romanen?
Romanen är färdig och nu kan jag lägga mer tid på att lista ut vad som händer sen.

När är din deadline?
31 december 2011.

Vad händer om du inte når ditt mål innan dess?
Jag vill inte tänka så. Det ska gå. Kanske tar det längre tid än jag trott, men jag kommer aldrig ge upp. Är romanen inte tillräckligt bra får jag försöka skriva en bättre, är jag inte tillräckligt bra får jag lära mig mer, är historien inte tillräckligt intressant får jag komma på en ny, är förlagen för upptagna för att hinna läsa mig så får jag hitta ett sätt att få deras uppmärksamhet (som den här bloggen t ex). Fortsättning följer…

lördag 8 januari 2011

Se upp för plötsligt…


För ett tag sen var jag på en föreläsning med Jens Lapidus. Han berättade om sitt skrivande och hur han för in sina karaktärers språk och uttryck i Excel-filer medan han skriver och håller koll på att orden inte upprepas för många gånger. Ord som upprepas stör läsaren.

Som exempel tog han ett ord som har en tendens att smyga sig in på alla upptänkliga ställen i en text.

”Plötsligt”.

Och han har rätt. När jag nu omarbetat min roman hittar jag det överallt. Det har spridit sig som en dålig schlager:

”Då insåg hon plötsligt…”
”Hon ser plötsligt lite ledsen ut...”
”Då inser jag plötsligt…”
”Plötsligt får jag nog.”

Så se upp.

fredag 7 januari 2011

Ord som fastnar som kardborrband.


Ibland fastnar ord i min hjärna. De går som på repeat i mitt medvetande dag ut och dag in. Ibland är det en rad ur en rockballad. Ibland något en vän slängt ur sig så där i förbifarten. Idag är det en dikt av av Bo Setterlind:

Vi måste lida för kärleken såsom kärleken lider för oss. Ty för kärleken lever alla.



 

torsdag 6 januari 2011

Första stycket.

”…med tre hundra döda i Somalia. Och nu till Ekonominyheterna”, säger nyhetsuppläsaren och ler sitt neutrala leende. Jag sänker sakta min kopp med halvljummet kaffe och stirrar in i rutan medan jag försöker känna något. Och det är då det slår mig: jag bryr mig inte; att kaffet är ljummet, att tre hundra Somalier har mist livet. Jag bryr mig inte. Och det är då jag förstår att jag måste sluta med det här:
   Jag måste sluta leva."

onsdag 5 januari 2011

Vad boken (och livet) handlar om.


Jag är fascinerad över hur människan slits mellan livets stora gåtor och den banala verkligheten. Ena sekunden funderar jag på varför jag finns, den andra vad jag ska äta till middag.

Precis det handlar min bok om. Huvudpersonen har med en stor sorg som gör att hon lever med ett existentiellt frågetecken som hon måste flytta på varje gång hon ska gå utanför dörren. Samtidigt fortsätter hon sina dagliga rutiner, går till jobbet, dricker sitt kaffe, handlar osv.

Varför jag finns, det vet jag inte. Men jag hoppas att det är för min familj och vänners skull och för att få skriva och beröra. Till middag ska jag i alla fall äta fiskpinnar.

tisdag 4 januari 2011

Är du som en tredjedel av Sveriges befolkning?


En tredjedel av Sveriges befolkning har ett manus i byrålådan som aldrig ges ut, sägs det.

Kanske är författarna upptagna med livet som så lätt tränger sig på och stör. Kanske är manusen bara halvfärdiga, väntar på att få uppmärksamhet så att de kan nå sin fulla potential. Men var och en av dem skulle nog kunna bli en riktig bra historia om de bara fick chansen. Jag tror nämligen att det är många som har en riktigt bra historia att berätta. 
Typ en tredjedel av Sveriges befolkning.

måndag 3 januari 2011

Bra frågesida för blivande författare.

Jag nördar lätt in mig på vilken tonalitet texten har. Dvs det där som inte riktigt går att ta på och som inte har med grammatik att göra, utan mer vilken känsla den den ger.

På Piratförlagets hemsida tycker jag att de har en ton som känns personlig och välkomnande för författare som vill skicka in sin roman. Dessutom har de en riktigt bra frågesida som svarar på allt det där man undrar, t ex hur de fördelar boksläppen under året, vad följebrevet ska innehålla när du skickar in ditt manus. Så titta in.
http://www.piratforlaget.se/forlaget/manus

Att leva efter:

Do stuff. Be awesome.

söndag 2 januari 2011

Att våga sätta punkt.


En text blir aldrig färdig, bara övergiven. Nyligen övergav jag min text för ett tag och satte därmed punkt för mitt tre år långa skrivande på romanen.
En stor tomhet infann sig. Så mycket fri tid. Så många tankar på mitt skapande som inte längre krävde min ständiga uppmärksamhet.

I höstas tog jag kontakt med en författare och konstnär som jag beundrar (mer om det senare) som har blivit utgiven på ett stort förlag. Jag bad honom läsa manuset, som ingen hittills hade sett. Jag har extremt kloka och kreativa vänner, men jag ville att någon som inte kände mig och inte kunde väga in sina personliga tankar och värderingar om min privatperson skulle läsa den och ge mig kritik. Och till min stora glädje gjorde han det – och jag fick precis den typ av kritik som jag hade önskat. Han uppmärksammade saker i mitt skrivande som jag såg. Bland annat att jag sammanfattar och förenklar för läsaren lite väl ofta (en gammal copysjuka och en vanlig åkomma i första utkastet har jag förstått), att jag behöver ”skita ned” mitt språk ibland (en akademisk sjuka) och annat mer specifikt. Han hade rätt. Och medan jag samtidigt girigt sög åt mig några komplimanger som också slank med i hans mejl förstod jag att jag är nära målet nu.

Idag har jag suttit några timmar med omarbetningen och tiden bara flyger. Tomheten är borta, livet är fyllt av ord igen. 



lördag 1 januari 2011

Nyårslöftet - here we go.


Det är något därinne som skaver. Som knackar. Som kliar. Något som inte bryr sig om att jag redan försörjer mig på att skriva. Som struntar i meningsbyggnader eller att orden är på exakt rätt plats. Som inte nöjer sig med ord som blir tryckta på en affisch, i en tidning, i en applikation, en radioreklam, på en hemsida eller i en årsredovisning. Som skiter högaktningsfullt i min fina examen (Fil Mag i Lingvistik – Allmäns språkvetenskap) men knäböjer och kysser marken framför Kristina Lugn, Bo Setterlind och Selma Lagerlöf (i en himmel någonstans). Ordkonstnärer som hittat sin egen röst. 
Något vill ut. Vill beröra. Vill att jag inte bara ska hitta andras tonalitet, utan min egen.
Så välkommen kära 2011! Året när jag följer drömmen. Hittar min egen röst. Min melodi.
Vad är din?