När jag skrev romanen så tyckte jag att jag hade skapat en karaktär som huvudperson som låg så långt bort ifrån min egen. Som fokuserar helt på sina dagliga rutiner och stänger in allt det där andra hon bär på inuti. Trots att hon bestämt sig för att avsluta sitt liv, fortsätter hon att gå till jobbet, fortsätter handla sin mat, fortsätter dricka sitt kaffe. Det var inte förrän jag läste igenom mitt manus igen som jag insåg hur många likheter hon hade med mig själv för tjugo år sedan och hur jag hanterade mitt livs största sorg.
Det som chockade mig mest när det hemska hände var att livet inte stannade upp. J var död – och ändå fortsatte tidningen komma i brevlådan varje morgon, historieläraren fortsatte undervisa om kungar för länge sen, mina klasskamrater fortsatte gå till skolan, fortsatte att skratta, hångla, dansa, leva. Världen slutade inte snurra ens för en enda liten, sketen sekund.
Precis som hon, tvingades jag acceptera att allt var precis som vanligt.
Och att ingenting kommer någonsin att vara detsamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar