Idag gick jag igenom gamla anteckningsböcker och hittade den här dikten som jag skrev när jag var sju. Jag saknar den där känslan av att träffa Kärleken för första gången. Så här beskrev jag den då:
”Kärleken leker med Vinden.
Ger den en slängkyss på kinden.
Kramar om den och flyger iväg.
Vinden går och tar långsamma steg.
Kärleken ser ett barn som där går.
En slängkyss det barnet också får.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar