Som Tranströmer för mina öron.

Jag önskar att jag vore en av dem som kunde lyssna till musik medan jag skriver. Att jag kunde sätta Dire Straits, Vivaldi eller kanske Black Eyed Peas på högsta volym medan tangenterna knapprar. Men det är helt omöjligt. Jag kan för mitt liv inte koppla bort orden som sjungs. Och jag kan inte höra rytmen i min egen text när någon annan håller i taktpinnen.

Men när jag inte skriver lyssnar jag gärna. På både rytmer och texter. Och just nu helst på Melissa Horn som är fantastisk på båda. Jag ryser av välbehag av hennes lyrik. Som:

"Du släckte alla ljusen den natten, och det tände varje rum."

"Vad jag än tar på mig känner jag mig för kort, och allt det som är bra med mig, det har jag glömt bort."

"Spar plats åt någon annan, låt det vara tomt. För när man ser att det blöder – det är först då det gör ont."

Rakt in i hjärtat.

Foto: Max Tegman