En riktig "Fuck-you-ending".

Har precis läst ut Priset man betalar av Lionel Shriver. En av de bättre på länge. Fastnade från början för själva idén: en man har sparat hela sitt liv för att flytta till en paradisö och leva livets glada dagar. Samma dag som han äntligen bett chefen dra åt h-te, bokat biljetter och packat sin väska får han reda på att hans fru lider av cancer. Ska han följa sin dröm, eller rädda sin frus liv och se alla sina sparpengar gå upp i rök?

Lionel Shrivers karaktärer är så irriterande mänskliga att det är svårt att inte bli berörd. Jag upprör mig enormt på den alldeles för snälle Shep, stör mig på den ständigt gnällige och bittre Jackson, ojar mig åt den parasiterande systern Beryl och fnissar förtjust åt den frispråkiga, handikappade Flicka. Ändå känns det ohyggligt tråkigt att skiljas från dem när jag läst sista stycket.
Underbart.

Dessutom behandlar hon ett av ämnena i Jag ska av vid nästa station, dock från ett helt annat perspektiv – det amerikanska sjukvårdssystemet.

På Bokmässan berättade Lionel att hon försökt skapa en riktig "fuck-you-ending". Och det har hon lyckats med.

En sån vill jag också ha i min nästa roman.