Dags igen för NaNoWriMo!

Visste du att november är The National Novel Writing Month? Hundratusentals personer över hela världen anmäler sig till utmaningen att skriva en roman på bara en månad. Första året deltog 21 personer, förra året hela 200 000 (men bara 37 000 lyckades med uppgiften).

Så är du sugen på att skriva 50 000 ord på en månad – pausa bekantskaper, säg upp dina prenumerationer, stapla konserverna och anmäl dig nu på http://www.nanowrimo.org/! Om inte annat blir det en nyttig lektion i skrivdiciplin. Jag funderar skarpt på att göra det.

Nästa år...

NaNoWriMo startar den 1 november.

En riktig "Fuck-you-ending".

Har precis läst ut Priset man betalar av Lionel Shriver. En av de bättre på länge. Fastnade från början för själva idén: en man har sparat hela sitt liv för att flytta till en paradisö och leva livets glada dagar. Samma dag som han äntligen bett chefen dra åt h-te, bokat biljetter och packat sin väska får han reda på att hans fru lider av cancer. Ska han följa sin dröm, eller rädda sin frus liv och se alla sina sparpengar gå upp i rök?

Lionel Shrivers karaktärer är så irriterande mänskliga att det är svårt att inte bli berörd. Jag upprör mig enormt på den alldeles för snälle Shep, stör mig på den ständigt gnällige och bittre Jackson, ojar mig åt den parasiterande systern Beryl och fnissar förtjust åt den frispråkiga, handikappade Flicka. Ändå känns det ohyggligt tråkigt att skiljas från dem när jag läst sista stycket.
Underbart.

Dessutom behandlar hon ett av ämnena i Jag ska av vid nästa station, dock från ett helt annat perspektiv – det amerikanska sjukvårdssystemet.

På Bokmässan berättade Lionel att hon försökt skapa en riktig "fuck-you-ending". Och det har hon lyckats med.

En sån vill jag också ha i min nästa roman.

För oss som gillar att Skriva

På Bokmässan fick jag tips om en tidning som handlar om just drömmen att bli författare. Underbart! Skickade genast efter en prenumeration som snart landar i min låda. Lovar att återkomma med en utförlig recension.

Finns att beställa här

Peter Pan.

Läste just att namnet Wendy inte fanns innan JM Barry skrev Peter Pan, Funderar också på att uppfinna ett nytt namn. Bogabubus kanske? Eller Mendy ?

Bästa baksidetexten.

Den allra bästa baksidetexten jag sett finns på en fantastisk bok om att skriva som heter "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick och Ylva Karlsson. Den går så här:

Hela boken är för övrigt fantastisk. Fylld med skrivarövningar för dig som fått skrivkramp eller vill påminna dig om varför ord är så fantastiska nu igen.

Och den är så vacker.

Läs, läs, läs.

Och skriv, skriv, skriv.

Det är okej att spåra ur och rensa huvet´ på 0.

Enligt en favoritlåt i alla fall, och jag håller med. De senaste veckorna har jag insett att min historia ibland inte håller sig till vad den vill berätta. Den spårar ur.

Som någon som inte kan bestämma sig utan vill ha allt på samma gång.

Som strössel, chokladtopping, hackade nötter, Nutella, geléhallon, och kolasås på glassen.
Och machmallows.

Det går inte.

Jag plockar bort.

Karaktärer.

Hur hittar du dina? Och om du är läsare – varför faller du för vissa och andra inte?

Min huvudkaraktär Eva har fått rätt blandade recensioner av testläsarna. Några tycker om henne så mycket att de vill ta hem henne och ge henne en kram. Andra blir frustrerade på hennes världsfrånvändhet och hennes irriterande vana att stänga av så fort hon börjar känna.

Kanske är det för att hon är en blandning av mig själv och ändå någon så långt ifrån.

Men hur GÅR det då?

Tålamod. Ja, det är ju det som verkar vara författarens närmaste vän. Eller ovän.

Mitt tålamod brukar i vanliga fall vara lika stort som härifrån till mitt lillfinger, men när det gäller manuset är jag som med ett bråkigt litet barn. Det får knussla och knöla bäst det vill, bara det mår bra. 

Just nu går det bra. Efter inputen från Förlaget med stort F (eller en annan bokstav som jag inte kan avslöja) och en tur till bokmässan där jag fick många nya insikter – och kontakter, är den sista omarbetningen nästan helt klar. De kommande helgerna ska jag stänga in mig och skriva minst 5 timmar om dagen och göra det sista.

I november ska det vara helt klart.

Tålamod.

Konsten att bokblogga. (För en konst är just vad det är.)

På Bokmässan köpte jag den här boken full med tips för oss som gillar att blogga om världar mellan två pärmar.

Karin Berg (enbokcirkelforalla.se) och Jankov Picha (Breakfastbookclub.se) skriver om allt från att välja rätt namn på bloggen (by the way; är inte Bokhora en av världens absolut bästa namn?) till hur man får den att "sticka ut".

För mig var några av de intressantaste delarna de tekniska - dvs var pingar man sin blogg, lägger upp den i bloggsökarmotorer osv.

Intervjuerna med bokbloggare var också informativa.  Hans Persson (duarvaddulaser.se) gav ett av de bästa tipsen:
"Skriv om det du gillar, var inte rädd för att vara smal, nischad och nördig. Du kommer få färre läsare men också mycket mer intresserade och trogna läsare."

Så sant som det är sagt. Eller skrivet, menar jag.

Design: Kristina Larsson

Som Tranströmer för mina öron.

Jag önskar att jag vore en av dem som kunde lyssna till musik medan jag skriver. Att jag kunde sätta Dire Straits, Vivaldi eller kanske Black Eyed Peas på högsta volym medan tangenterna knapprar. Men det är helt omöjligt. Jag kan för mitt liv inte koppla bort orden som sjungs. Och jag kan inte höra rytmen i min egen text när någon annan håller i taktpinnen.

Men när jag inte skriver lyssnar jag gärna. På både rytmer och texter. Och just nu helst på Melissa Horn som är fantastisk på båda. Jag ryser av välbehag av hennes lyrik. Som:

"Du släckte alla ljusen den natten, och det tände varje rum."

"Vad jag än tar på mig känner jag mig för kort, och allt det som är bra med mig, det har jag glömt bort."

"Spar plats åt någon annan, låt det vara tomt. För när man ser att det blöder – det är först då det gör ont."

Rakt in i hjärtat.

Foto: Max Tegman

Crying for you.

Inte ofta, men ibland händer det - att jag gråter stora tårar. Och på min födelsedag av allt. Tur att det är glädjetåerar.

Glädje över att ha så fantastiska vänner och folk som tror på en och ens drömmar. Tack finaste, bästa, talangfullaste, roligaste, drygaste, underbaraste Karolina för det här inlägget idag och för att du är min vän.

Den vackraste bok jag äger.

Det här är en helt magisk liten bok som jag fick i present en gång.

Lyfter man på bokens omslag finns det ett ännu vackrare bakom.

Den handlar om allt som gör författarinnan glad.

Allt från resor och mode till choklad.

Med fantastiska illustrationer.

Och jag blir glad varje gång jag öppnar pärmen.

Går att köpa på amazon.com och finns tack och lov även som blogg.

Spaning: böcker, böcker överallt.

I skyltfönster, på restauranger, i inredningsmagasin, på väggen. Just nu verkar det vara väldigt på tapeten att inreda med böcker.
Gillart.

Skyltfönster

Restaurang (fast det var inte många i den hyllan...)

Fototapet bokhylla från Mr Perswall. Vill ha.

Ord jag lovar använda oftare: "Favoritfotograf".

Är det inte vackert? Ordet: "favoritfotograf". Ligger så bra på tungan.

Jo, jag har ju en ny header (bilden du ser högst upp), tagen av min favoritfotograf Katarina Hansson.

Trots en ganska motvillig modell gjorde hon, som vanligt, ett fantastiskt jobb. Och roligt hade vi. Speciellt när vi tog den här och vi båda höll på att trilla i vattnet. Men det blev rätt bra ändå:

Foto: Katarina Hansson

Världet av en hisspitch.

På bokmässan knöt jag många nya kontakter och var då tvungen att med bara två-tre meningar väcka intresse för manuset (en så kallad "hisspitch"). Jag hade inte tid att förformulera. Inte möjlighet att radera, skriva om. Men det hjälpte mig att även för mig själv förtydliga ävad manuset handlar. Så nu vet jag exakt vad jag ska ändra i sista (?) bearbetningen.

I början gjorde jag misstaget att försöka tränga in så många tankar och funderingar som möjligt i samma historia. Men nu när jag skrivit om den ett par gånger och knådat historien liksom en deg, framträder den också mycket tydligare. Så att jag slipper säga: ”Jo, du förstår, den handlar om så mycket.”

Men det gör den inte längre. Den handlar om det här:

Två kvinnor av ungefär samma ursprung, i ungefär samma ålder, i två likadana huskroppar bor två dörrar bort ifrån varandra. Ändå lever de i två helt olika världar. En dag möts de två världarna och självklart påverkar de varandra. Men kanske inte alltid på det sätt som man tror…