Författarintervju med Lina Wolff.

Lina Wolff

Lina Wolff debuterade 2009 på Bonniers förlag med sin novellsamling "Många människor dör som du". När jag gick förbi den i hyllan fastnade jag för titeln – som är som en liten bit, vacker poesi. 

Nyligen fick jag förmånen att ställa några frågor till Lina om arbetet med boken:

Om du själv skulle beskriva din novellsamling i korthet – hur låter det?

När jag skrev samlingen kallade jag den ”Om att ta plats i en burk”. Jag tänkte att det var människor som försökte ta plats i sina egna liv, och det kunde liknas vid ett djur som försöker få syret att räcka till i en burk. Burkreglerna är ganska enkla: man ser ut, och man ser in. Man får ligga hur man vill, man får fnurra ihop sig med andra och intrigera, men man måste få plats i burken.

När din novellsamling kom ut skrev en kritiker att du beskriver människan precis som hon är. Hur mycket av dig själv finns i dina karaktärer?

Det har jag ingen aning om. Den kreativa processen är ett stort mysterium för mig och jag vet inte var saker kommer ifrån eller varför de kommer. Men när jag håller på med karaktärer brukar jag fokusera mer på spänningar mellan karaktärer än på karaktärerna i sig. Vem karaktären är brukar kännas ganska tydligt av det spänningsfält som skapas runt den. Sen måste man in i karaktärens hjärna, försöka tänka karaktärens tankar. Ibland, när detta fungerar, kan det hända att jag tänker en viss tanke och sen kommer på att den tanken nog var Rodrigos eller Pacos eller Marielas. Då känns det som de börjar komma till liv.

Har du skickat in fler manus förut, eller var det här ditt första?

Det var det första.

Hur såg manuset ut från början – är det likt slutresultatet eller arbetades det om?

Jag gjorde en del omarbetningar. Förlaget tyckte att några noveller behövde ändras, men det var lättare att skriva nya än att ändra i noveller som kändes klara. De noveller som antogs har jag inte behövt ändra i.

När och var skriver du?

Att skriva på café har jag alltid drömt om, särskilt när jag bodde i Spanien där cafékulturen är ganska utpräglad, men jag är enormt ljudkänslig så det har aldrig riktigt fungerat. Däremot är caféer fantastiska ställen om man behöver ”låna” utseenden till karaktärer. Det är alltid lättare att beskriva ett utseende man sett än att hitta på det själv från grunden. Annars sitter jag helst på mitt rum vid mitt skrivbord, det viktigaste är att inte bli störd och att det är tyst.

Hur var det att få beskedet att du skulle få den utgiven?

Det var självklart jätteroligt, men det var också väntat för vi hade haft en dialog ganska länge så jag visste att det nog var en fråga om tid. Det som nästan var mer omvälvande var när jag äntligen fick brev från förlaget efter att jag skickat in manus (jag hade väntat ganska länge). Även om det inte var antaget förstod jag att de hade övervägt det. Jag minns att jag stod med brevet i handen vid vår brevlåda och fattade att det fanns en chans. Det kändes ofattbart.

Hur arbetar du? Har du post-its med karaktärer och drag eller skriver du linjärt?

Min arbetsprocess kan nog bäst liknas vid en rälsbuss full av berusade och högljudda människor som skriker i mun på varandra. Jag skriver ganska snabbt och okontrollerat, sen går mycket tid åt att ta bort och ”staga upp”. Men det är omöjligt för mig att göra en disposition på förhand. Det är först när jag läser igenom vad jag skrivit som jag kan börja förstå vad det egentligen är jag vill berätta. Det händer att ursprungsidén försvinner helt, som om den bara varit en byggställning som hjälpt det andra att komma upp. I början var det här sättet att arbeta ganska frustrerande, men nu har jag accepterat det som min arbetsmetod och då går det bättre.

Arbetar du på någon ny bok?

Ja, men jag vågar inte prata om den förrän den är helt klar.

Har du några råd till andra med författardrömmar?

Det är svårt, för ingen process är den andra lik. Själv försökte jag tänka att det var materialet som skulle få avgöra. Var det tillräckligt bra skulle det gå vägen förr eller senare, om inte skulle det inte spela någon roll vad jag gjorde. Det viktiga tror jag är att man fokuserar på skrivandet och glädjen som skrivprocessen faktiskt ger en, och att man ser till att man får tid att utvecklas och bli bättre. Då blir det bra och det mesta annat faller sig naturligt.

Tusen tack, Lina och lycka till med den pågående boken!

Finns att köpa här