För några år sedan var jag och några kollegor på ett seminarium. Du vet, ett sådant där utveckla-dig-själv-seminarium som egentligen säger ganska självklara saker, men efteråt är man ändå alldeles uppfylld av påminnelsen.
Den där dagen blev vi i alla fall ombedda att blunda. Sluta våra ögon i två minuter och föreställa oss vårt drömliv. Vår dröm. Vad vi egentligen skulle vilja göra om vi fick välja helt fritt.
Efteråt, i pausen, pratade mina kollegor bara om hur svårt de hade haft att komma på vad de vill. Att drömmen var så otydlig.
Men min var glasklar.
Sedan jag var sju år har det inte funnits något jag hellre vill än att bli författare. Att ägna dagarna åt att formulera livet. Att bli läst. Få ge något tillbaka. Få beröra. Men håll i dig, nu kommer det komiska: jag hade aldrig fram till den dagen skrivit en enda bok! Noveller, dikter, projektarbeten, uppsatser, arbetsuppdrag – ja visst, jag hade alltid skrivit i någon form. Men jag hade aldrig vågat följa drömmen. För jag inte hade modet att riskera den. Jag ville hellre leva trygg med tanken att den alltid skulle finnas där.
Så jag gjorde mig hiskeligt upptagen med livet. Till och med bemödade mig om att ta en fyraårig magisterutbildning och en tvåårig utbildning till copywriter för att i alla fall kunna försörja mig på att skriva.
Men så en dag insåg jag att det inte gick längre. Att det kostade mig lika mycket att inte följa drömmen som att göra det. Kanske mer.
Och nu ligger det där i lådan: manuset. Det känns så oroligt bra! Att den är skriven. Att jag är på väg. Även om jag måste skriva tio romaner till innan jag får någon av dem utgivna, så är jag i alla fall det; på väg.
Och nu när jag blundrar kan jag le åt att jag – oavsett hur det går – aldrig kommer att behöva ångra att jag inte ens försökte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar