När jag läser en bok brukar jag ta ut de stycken som jag tycker särskilt mycket om – och fundera på varför.
I de allra flesta fall tror jag hemligheten är: igenkänning. Här är ett avsnitt ur "Artighetsreglerna" av Amor Towles (vilket vackert förnamn...). Han gestaltar så vackert hur en storstadsmänniska känner sig på tunnelbanan i NYC på 60-talet och skapar därmed igenkänning även för storstadsmänniskan 2012:
"Alla som har åkt tunnelbana två gånger om dagen för att tjäna sitt uppehälle vet hur det är: när man kliver på visar man upp samma yttre som för kolegor och bekanta. Man har fört det med sig genom spärren och förbi skjutdörrarna, så att medresenärerna kan se vem man är – framfusig och försiktig, kärleksfull eller likgiltig, stormrik eller arbetslös.
Men sedan letar man upp en sittplats och tåget åker iväg, man kommer fram till nästa station och sedan nästa igen, somliga stiger av och andra på. och under inverkan av tågets vaggliknande, gungande rörelser börjar den omsorgsfulla skapade fasaden glida av. Överjaget löses upp medan tankarna snart strövar planlöst över de bekymmer och drömmar man har – elelr, ännu bättre, skingras i en hypnos där till och med bekymmer och drömmar bleknar bort och kosmos fridfulla tystnad råder.
Detta händer oss alla. Det är bara en fråga om hur många hållplatser som krävs. Två för somliga. Tre för andra. Sixty-eight treet. Fifty-ninth. Fifty-first. Grand Central. Vilken lättnat de där korta minuterna var, då man med garden nere och ofokuserad blick fick uppleva den enda sanna tröst som mänsklig isolering kan ge."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar