Sorg som förändrar en inuti.

Det är temat i ”Jag ska av vid nästa station”.

Det fruktansvärda som har hänt i Norge får mig att reflektera över hur jag slits mellan en slags sorg och  förtvivlan över ondskan – och ändå fortsätter glädja mig åt min semester. Och jag minns en intervju jag såg på Skavlan i höstas. Intervjuobjektet var Nando Parrado – en av de överlevande i flygkraschen i Anderna. (Ni som inte sett filmen Alive har något att se fram emot, men det är en helt annan historia).

”När jag tillslut kom tillbaka till min by fick jag uppleva hur det var att komma tillbaka efter att ha dött. Till min förvåning hade ingenting hänt. Folk hade fortsatt gå till jobbet, grannen fortsatte klippa sin gräsmatta. Min död hade inte förändrat någonting. Allt var precis som vanligt. ”

Jag kastas tillbaka 20 år i tiden. Till när jag fått veta att min allra bästa väns sprudlande 17-åriga liv hade tagit slut i en kurva på Södertäljevägen. Sorgen över att förlora henne minns jag så tydligt – men också chocken och förtvivlan över att världen fortsatte som vanligt. Livet tog inte ens en sketen, liten paus.

”Men hon är ju död!” skrek jag gång på gång och sprang ut ur klassrummet, förtvivlad över hur de bara kunde. Att läraren kunde stå där och prata om saker som hänt för länge sen, att mina klasskamrater fortsatte skratta och diskutera vilken maskara som var bäst, vem som var ihop med vem och anteckna inför provet - när hon var död?

Men tiden gick. Och så en dag fortsatte jag också jag mitt liv. Fortsatte att anteckna till provet, fortsatte att diskutera små och stora problem och tillslut lärde även jag mig att skratta igen (även om jag hade fruktansvärt dåligt samvete i början).

Allt blev precis som vanligt.

Och ingenting kommer någonsin vara detsamma.