Varje dag har jag umgåtts med Eva och Monica. Antingen via tangentbordet eller i mina tankar.
Men nu när romanen är klar ser jag dem inte lika ofta. De lever vidare sina liv utan mig, och jag utan dem.
Jag saknar Monicas sprudlande livsglädje, hennes bekymnerslösa förhållande till allt. Jag saknar till och med Evas världsfrånvända rutiner och förmåga att gå in i sig själv utan att faktiskt vara där.
Nu är de redo att möta nya bekantskaper. Men de kommer alltid finnas i hyllan, redo att ta upp kontakten när jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar