Först alla dessa timmar framför datorn. Vid tangentbordet. Alla timmar du spenderar där tillsammans med dina karaktärer – vissa sympatiska, vissa som du bara skulle vilja slå i huvudet med en stekpanna. Hårt.
Men nu ska ni umgås dygnet runt. Först på papper, sedan i dina tankar.
Så sätter du äntligen punkt och inser att du inte ens är halvvägs. Långt ifrån. Oceaner ifrån. Du måste lägga mer tid på att lusläsa, flytta, ändra, förbättra, stöka till, skriva om.
När du äntligen sätter punkt för tredje-fjärde-femte gången och låter någon annan läsa är det dig själv du måste ha tålamod med. Du får acceptera att det känns som om du drar ned brallorna, står där står naken och säger – hey, vad tycker du? Tillåta andra ögon att läsa rakt in i ditt huvud. Höra rösten, träffa karaktärerna. Din skapelse – bara din – till allmän beskådning.
Sedan väntan. Väntan på domen. Håller det måttet? Kommer du att få lön för mödan? Finns det någon som tror på ditt verk mer än du? Och denna någon ska helst vara en förläggare vid ett av de stora förlagen med en marknadsföringsbudget stor nog att kunna flytta verket från din hand till hyllorna i bokhandeln.
Sedan ska den granskas av de som tror sig veta. Som får betalt för att kritisera. Som vill berätta vad de tycker. Berättiga sitt yrke. Med ditt verk. Och kanske får det lämna hyllan och följa med någon hem. Eller förhoppningsvis flera.
Då njuter du en mikrostund.
Innan det åter är dags. Dags att börja om där vid datorn. Umgås med nya karaktärer. Alla dessa timmar. Alla dessa faser.
Och jag älskar det.
Tålamod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar