Det är så bra att höra de kommentarer som nu kommer in från vänner som läst min bok. Inte bara för att de faktiskt läst den - från sida 1 till 250 - utan för att jag är så imponerad av den konstruktiva kritiken. Och så glad att den är positiv. De älskar den och det gör mig så lycklig.
När M och jag diskuterade den över ett glas vin igår så sa han några riktigt bra saker. Och speciell en. Det finns ett ställe i boken där allt brister för huvudpersonen. Ett slags crescendo. Där man får veta vad som hänt och varför hon beter sig som hon gör. Men jag har inte vågat gå hela vägen in.
Jag har stannat vid det bekväma.
Och det går inte. Jag måste dit. Ända in där det gör som mest ont, dit jag egentligen inte vill - eller vågar.
På "Skriv för livet" gav Lina Forss ett bra råd för den som vill beröra: ”Du måste skriva så att det känns. Så att du nästan gråter själv eller att det är så jobbigt att du vill slänga datorn i väggen."
Eller som en lärare från skrivarakademin uttryckte det: ”Vill man vara i konstbranschen måste man våga slita hjärtat ur kroppen.”
Så nu ska jag ta datorn, stänga in mig i ett rum, måla ut det där kapitlet i ord som får mig att gå dit jag hoppas att ingen människa någonsin ska behöva gå i verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar