Skrivövning på 10 minuter.

Det är så otroligt roligt och ändå så svårt. Och det finns tusen sätt att göra det på – gestaltning. Att inte beskriva utan låta läsaren få uppleva själv. Även om jag skrivit flera hundar sidor behöver jag fortfarande öva på det, så därför var dagens skrivövning perfekt.

Vi fick i uppdrag att på 10 minuter beskriva ett rum utan att använda några som helst synintryck. (Vi fick alltså bara använda, känsel, hörsel, smak och doft).

Så här lät min version:



"Det första hon hörde var ljudet av droppet. Regelbundet. Men ändå välkommet. Det betydde att hon levde. 
Eller? 
Allting var fortfarande svart.


Hon tog ett trevande andetag, vilket satte igång ett prasslande ljud av rörelse bredvid henne. När hon sträckte ut den darrande handen mötte den Johns. 

- Du är vaken. 

Den välbekanta rösten lät inte glad, inte ledsen. Bara kallt konstaterande.

Tungan klibbade fast i gommen när hon försökte få rösten att fungera. Men innan hon hann yttra något nådde lukten av plast hennes näsa och så en ljuvlig smak av kallt vatten. Som en frisk våg över het sand. Hon svalde hungrigt i djupa klunkar och höll handen under muggen – som för att den inte skulle tas ifrån henne.


Johns hand låg slapp i hennes andra. Pliktskyldig.


Hon kunde känna hur hans andedräkt var sval där långt ifrån hennes.


Det var ju för hans skull hon gjort det här! Bara hans. Kroppen tillhörde inte längre henne. Det var han som njöt av den, inte hon. 

Trots droppet kunde hon förnimma smärtan i bröstet, känna ärren hon ännu inte kunde se. Hon lyfte handen och förde den försiktigt mot tröjan, men hejdades.

- Inte än gumman, det måste läka lite först.


Det var något i sättet han sa det. Dröjande. Oengagerat. 
Han gjort det här förut.


Hon lutade sig framåt i en viskning. 
 - Kom.

Han satte örat tätt intill hennes ännu snustorra mun. Så tätt att hon kunde känna brosket mot sina läppar.


Så tog hon sats och skrek med sina lungors fulla kraft."