Kliver nyvaken ut i sommaren.

I klassrummet flyger timmarna. Och vips så är orden slut och vi tvingas kliva ut i verkligheten igen. Där känner jag mig nyvaken. Hudlös. Får nypa mig själv för att förstå att jag måste vakna. Ta tag i alla måsten som vilat under tiden. Tillbaka till livet. Fast just det känns mer som en dröm. Miljön. Karaktärerna i det.


Fast det är klart att jag saknat dem medan jag varit upptagen med att skapa mina egna verkligheter.

Tänker på vår övning i att ge konstruktiv kritik och samtidigt vara ödmjuk och hoppas kunna ta med mig det ut ur klassrummet. Särskilt tipset från Maja-Maria:

"Att vara ödmjuk är att kunna be någon att dra åt helvete på ett sätt som gör att de ser fram emot resan."