"Kritikern i mig får åka vidare till Farsta Strand."

Alltför ofta är skapande människor alldeles för hårda mot oss själva. Vi har alla en liten Jante som sitter på vår axel och säger "Vem tror du att du är?" "Skriva bok - gör nåt vettigt istället" "Det här kan väl inte du?" "Vem vill läsa det här?"

Maja- Maria berättar att hennes Jante ofta sätter sig på axeln när hon kliver på tunnelbanan. Då börjar han babbla och babbla och försöka ingjuta osäkerhet.

Hennes knep är att välja första bästa lediga säte, sätta sig ned och säga "Okej, kom igen då! Ge mig allt du har!" Och sedan låta Jante babbla på. Sedan reser hon sig upp, ger honom ett föraktfullt ögonkast: "Kunde du inte bättre?"– och lämnar honom där. Går av vid Odenplan medan han får åka vidare till Farsta strand.

Kliver nyvaken ut i sommaren.

I klassrummet flyger timmarna. Och vips så är orden slut och vi tvingas kliva ut i verkligheten igen. Där känner jag mig nyvaken. Hudlös. Får nypa mig själv för att förstå att jag måste vakna. Ta tag i alla måsten som vilat under tiden. Tillbaka till livet. Fast just det känns mer som en dröm. Miljön. Karaktärerna i det.


Fast det är klart att jag saknat dem medan jag varit upptagen med att skapa mina egna verkligheter.

Tänker på vår övning i att ge konstruktiv kritik och samtidigt vara ödmjuk och hoppas kunna ta med mig det ut ur klassrummet. Särskilt tipset från Maja-Maria:

"Att vara ödmjuk är att kunna be någon att dra åt helvete på ett sätt som gör att de ser fram emot resan."

Skrivövning på 10 minuter.

Det är så otroligt roligt och ändå så svårt. Och det finns tusen sätt att göra det på – gestaltning. Att inte beskriva utan låta läsaren få uppleva själv. Även om jag skrivit flera hundar sidor behöver jag fortfarande öva på det, så därför var dagens skrivövning perfekt.

Vi fick i uppdrag att på 10 minuter beskriva ett rum utan att använda några som helst synintryck. (Vi fick alltså bara använda, känsel, hörsel, smak och doft).

Så här lät min version:



"Det första hon hörde var ljudet av droppet. Regelbundet. Men ändå välkommet. Det betydde att hon levde. 
Eller? 
Allting var fortfarande svart.


Hon tog ett trevande andetag, vilket satte igång ett prasslande ljud av rörelse bredvid henne. När hon sträckte ut den darrande handen mötte den Johns. 

- Du är vaken. 

Den välbekanta rösten lät inte glad, inte ledsen. Bara kallt konstaterande.

Tungan klibbade fast i gommen när hon försökte få rösten att fungera. Men innan hon hann yttra något nådde lukten av plast hennes näsa och så en ljuvlig smak av kallt vatten. Som en frisk våg över het sand. Hon svalde hungrigt i djupa klunkar och höll handen under muggen – som för att den inte skulle tas ifrån henne.


Johns hand låg slapp i hennes andra. Pliktskyldig.


Hon kunde känna hur hans andedräkt var sval där långt ifrån hennes.


Det var ju för hans skull hon gjort det här! Bara hans. Kroppen tillhörde inte längre henne. Det var han som njöt av den, inte hon. 

Trots droppet kunde hon förnimma smärtan i bröstet, känna ärren hon ännu inte kunde se. Hon lyfte handen och förde den försiktigt mot tröjan, men hejdades.

- Inte än gumman, det måste läka lite först.


Det var något i sättet han sa det. Dröjande. Oengagerat. 
Han gjort det här förut.


Hon lutade sig framåt i en viskning. 
 - Kom.

Han satte örat tätt intill hennes ännu snustorra mun. Så tätt att hon kunde känna brosket mot sina läppar.


Så tog hon sats och skrek med sina lungors fulla kraft."

Skrivarkurs, dag 1.

Idag började skrivarkursen på Skrivarakademien här i Sthlm. En hel vecka ska jag ägna mig åt att testa olika skrivtekniker, jobba på min gestaltning, bygga karaktärer och andra underbara saker. En hel vecka! Jag är lika lycklig som Ferdinand under korkeken.

Dessutom hade jag turen att få fantastiska, pedagogiska, fantasiskapande Maja-Maria Henriksson som lärare (August-nominerad 2010 med "Jag finns". Även författare till "Inte på riktigt, inte på låtsas.").

Hemuppgift idag är att beskriva en situation med endast ett sinne i taget (dvs fem gånger). Alltså:
Smak
Doft
Hörsel
Syn
Känsel
Så det ska jag ägna kvällen åt. Kanske delar med mig av det imorgon...

Drar in en doft av jasmin (och rengöringsmedel), hör en fågel sjunga (lite för högt), ser hur regnet smattrar mot fönsterbrädan och känner en smak av förväntan...

Maja- Maria Henriksson. Foto: Annika af Klercke

Heter det..?

... Glad midsommar!
... Trevlig midsommar!
... Skön midsommar!
... Härlig midsommar!

eller kanske

Mid gladsommar!

Oavsett – ha en sån, så hörs vi på måndag!

Art is a way to show the outside world what your inside world is like.

/Jerry Saltz (Konstkritiker New York Times)

Allt för konsten.

Min lördag var något galen. Jag åkte ut till Norrtälje för att delta i ett (än så länge) hemligt konstprojekt.

Hittar fortfarande kroppsfärg bakom örat, i armbågen, under naglarna...

Så här såg jag ut. Snygg va?

Fotografen hissades upp i en skopa för bättre perspektiv...

Resultatet får du självklart se när det är klart! Även om tiden kan tyckas gå långsamt fram tills dess... (Ser du snigeln..?)

Resten av fotona togs i det underbara rummet i ladan (vid de stora fönstren). Där spelade vi pingis, förundrades över loppisfynd och utsikten över ängar och hav och doften av svensk försommar.

"Varje avslutad bok är som ett brustet äktenskap."

Olle Lönnaeus ("En enda sanning")

Ett bokmingel med underton

Oj vart tog den här veckan vägen? Det känns som tiden (och jag) springer fortare och fortare för att hinna fram till sommaren.

I måndags var det mingel för bokbloggare på Damm förlag. Där fanns författarna Manne Fagerlind och Olle Lönnaeus för att berätta om sina nyutgivna romaner och jag var på plats för att suga åt mig författartips.

När jag först tog upp debutanten Mannes bok "Berg har inga rötter" och läste baksidesteten så var jag säker på att det inte var något för mig. Pensionärs vardag. Sjukvård. Museum. Alzheimers. Ingen bladvändare direkt.
Ack så fel jag hade.

Istället fick jag en lektion i hur ett unikt berättarperspektiv kan få en som fastnaglad vid pärmarna. här får vi följa huvudpersonens vardag efter att ha fått diagnosen Alzheimers. Hans rädsla och ilska över hur vardagen förändras runt omkring honom och hur han under bokens gång skriver om sin egen verklighet.

Den var vacker, gripande, sorglig och rolig på samma gång och får en att fundera över allt från hur vi behandlar de som är sjuka, hur det är att vara förälder, anhörig, kollega, vän – till hur vi själva kommer att se tillbaka på vårt liv när vi blir gamla. Rekommenderad sommarläsning.

Finns att köpa här

Författartips då? Jo, Mannes menar att en bra tanke när man kommer på ett tema till en roman är: "Tänk om...". "Tänk om du fick diagnosen Alzheimers. Hur skulle det vara? Hur skullle du tänka? (Liksom Stephen King när han skrev "Under kupolen": "Tänk om en hel stad låg under en gigantisk, ointaglig glaskupa...").

Han berättade också om fördelarna med att ha en kapitelindelning i sitt manus innan man skickar in och glädjen i att ha en redaktör att boll amed (åh, vad jag ser fram emot det!).

Olles spänningsroman "En enda sanning" får jag återkomma om när jag hunnit läsa den.

För nu springer tiden ikapp med sommaren...

You had me at "härliga terass".

"Somrig buffé på Forma Books härliga terass." Redan där hade de mig. Och så lite bokprat på det.

Ser fram emot kvällen.

Magi mellan pärmarna.

När jag var tio år tyckte jag det var magiskt att slå upp en bok. Att kliva in i en värld där det fanns drakar, talande djur – och enhörningar. Och där jag fick suga åt mig nya, användbara ord som "ensamtroll" och andra som vi inte lärde oss i skolan.

Det här var en av mina favoriter:

Ser du enhörningen..?

Även om enhörningarna numera är få, är pärmarna jag öppnar fortfarande många – och den magiska känslan fortfarande kvar.

Hur skriver du idag..?

100 pingviner i brevlådan.

I fredags dök de äntligen upp i posten - 100 bokomslag från Penguin i vykortsformat, samlade i en sagolik ask. Så fina att jag insåg att jag inte kommer vilja att de lämnar mig. Får nog beställa en till för att ha att skicka som vykort.

Hostage.

All souls are hostage in our human envelope.

Wicked – Gregory Maguire