Karaktärer.

Hur hittar du dina? Och om du är läsare – varför faller du för vissa och andra inte?

Min huvudkaraktär Eva har fått rätt blandade recensioner av testläsarna. Några tycker om henne så mycket att de vill ta hem henne och ge henne en kram. Andra blir frustrerade på hennes världsfrånvändhet och hennes irriterande vana att stänga av så fort hon börjar känna.

Kanske är det för att hon är en blandning av mig själv och ändå någon så långt ifrån.

Världet av en hisspitch.

På bokmässan knöt jag många nya kontakter och var då tvungen att med bara två-tre meningar väcka intresse för manuset (en så kallad "hisspitch"). Jag hade inte tid att förformulera. Inte möjlighet att radera, skriva om. Men det hjälpte mig att även för mig själv förtydliga ävad manuset handlar. Så nu vet jag exakt vad jag ska ändra i sista (?) bearbetningen.

I början gjorde jag misstaget att försöka tränga in så många tankar och funderingar som möjligt i samma historia. Men nu när jag skrivit om den ett par gånger och knådat historien liksom en deg, framträder den också mycket tydligare. Så att jag slipper säga: ”Jo, du förstår, den handlar om så mycket.”

Men det gör den inte längre. Den handlar om det här:

Två kvinnor av ungefär samma ursprung, i ungefär samma ålder, i två likadana huskroppar bor två dörrar bort ifrån varandra. Ändå lever de i två helt olika världar. En dag möts de två världarna och självklart påverkar de varandra. Men kanske inte alltid på det sätt som man tror…

Veckans utdrag ur "Jag ska av vid nästa station":

”Jag vet det direkt när jag slår upp ögonen på morgonen. Jag känner det på tusen olika sätt trots att jag önskar att jag hade glömt. Stora siffror dansar framför mitt ansikte.

”18”

18 mars.

Ett datum som för fyra år sedan präntades in i min hjärna för alltid och aldrig går att sudda ut. Radera, delete är något som är datorn förunnat.”

Omslagsförslag.

En av mina favoritformgivare har gjort ett omslagsförslag till Jag ska av vid nästa station. Vad tycks?
Jag älskart´!

Ny baksidetext.

Insåg just att min baksidetext är alldeles för lång. Har därför kortat så att den blev så här istället:

Hur är det att leva i vetskapen om att man ska dö innan nästa avsnitt av Allsång på Skansen?

Eva ägnar dagarna åt att försöka hitta modet och tillvägagångssättet att avsluta sitt liv. Hon har redan bestämt när det ska ske: den 24 december. Under tiden fortsätter hon att gå till jobbet. Fortsätter att handla sin mat. Fortsätter att dricka sitt kaffe. Fortsätter att heja på grannarna.

Två hus bort bor Monika. Irriterande spontan och med massor av livsglädje. Monika styr sitt eget liv, tar för sig, tränger sig på, ber inte om ursäkt. För Monika verkar livet vara en sådan självklarhet.

Eller?

Varför Eva inte kan heta något annat än Eva.

Något av det roligaste med att skriva roman är att döpa karaktärerna. Vad passar de att heta? Hur beter sig en ”Roffe” jämfört med en ”Sigurd”? En "Elin" jämfört med en "Fatima"? Huvudkaraktären i ”Jag ska av vid nästa station” har jag namngett efter både min mor och en av mina bästa vänner, trots att de egentligen inte har några övriga likheter.  

Dessutom heter hela den kvinnliga delen av min släkt Eva i andranamn, (förutom min mamma som då heter det i förnamn). Så även jag.  När jag träffade min man visade det sig att hela hans kvinnliga del av släkten också heter Eva i andranamn.  Voilá.

Eva.

Bob håller med.

Eller jag håller med Bob, snarare. Idag skriver Bob Hansson på sin blogg (här) att kritiker verkar gilla ledsna böcker mer än glada. Och så verkar det ju vara. Ju ledsnare böcker, desto gladare kritiker.

Undrar hur Jag ska av vid nästa station kommer att uppfattas? Även om karaktärerna har mycket sorg så ligger det en massa fint och puttrar där bakom. Bra och dåligt, skratt och gråt, glädje och sorg.

För så är ju livet.
Både och.

Att läsa på olika sätt.

När jag samlar kommentarerna från de som läst romanen slår det mig hur olika de är. Några kommenterar meningsbyggnader, någon karaktärsbeskrivningarna, någon sitter med rödpenna och någon funderar över den logiska retoriken. Alla läser på sitt sätt.

Och det är precis det som gör det värt att skriva.

Gladast blir jag av kommentarer som:

”Bra flow och tempo som för berättelsen framåt.”

”Bra personbeskrivning av Lena”.

”Jag lämnade den inte en sekund efter att ha läst första stycket.”

Det är sånt som gör litteratur värd att skriva. Och livet värt att leva.

När Lena blev Monika

Namnen "Eva" och "Lena" - mina två huvudkaraktärer - blev alldeles för lika. "Lena" hade jag valt av den enkla anledningen att tre av mina grannar heter just Lena. Och eftersom Eva bor i ett bostadsområde liknande mitt så fick det bli Lena.

När jag sedan började prata om boken upptäckte jag att jag alldeles för ofta blandade ihop namnen. De ligger för för nära varandra fonetsikt. Så "Lena" fick helt enkelt byta namn till "Monika".

Skulle behöva göra samma sak med några av mina vänners namn som jag alltid blandar ihop (Kerstin och Kristin...), men det blir nog inte lika populärt...

Det där svåra

Det finns ett ställe i min roman där allt brakar samman. Ett ställe som är otroligt svårt att skriva om för det betyder att jag måste föreställa mig det jag är allra mest rädd för. Och just där känner jag att jag har fegat ur lite. Inte gått in tillräckligt djupt, så det måste jag göra nu. Jag måste gå in i det där svåra och stanna i det en liten hemsk stund, inte rygga tillbaka, utan verkligen slita hjärtat ur kroppen.

Inplanerat på lördag.

Tar sats.

Att läsa med hjärtat.

Det slår mig att rödpennan får mindre att göra i de stycken där jag skriver med hjärtat. Eller så är det så att de som läser inte upptäcker skavankerna där, för de läser med hjärtat. Oavsett, är det en väldigt vacker upptäckt.

- Du fick mig att gråta, säger hon. - Vad glad jag blir, säger jag.

 En vän ringer:

-        Igår fick du mig att gråta!

-        Gjorde jag?

-        Ja, jag läser din bok och jag kom till det där avsnittet, du vet. Och fast jag försökte att inte, så grät jag.

-        Gjorde du?

-        Ja.

-        Vad glad jag blir!

Sista (?) omarbetningen.

Ska ägna helgen åt att ta till mig alla bra kommentarer och kritik från vänner som läst manuset. Och omarbeta för kanske sista gången.

Tålamod.

Om min roman var ett barn...

...skulle det vara övergivet. Ett sådant livet har gått hårt åt, men som har en stark inneboende kraft att överleva. Och som tillslut visar att vänskap kan förändra precis allting.

Feedback.

Mitt i provhytten på en stor klädkedja får jag ett samtal av en vän. Hon fick mitt manus för en vecka sedan för att läsa och komma med synpunkter. Nu ringde hon och sa de där orden jag så länge väntat på:

”Åh, vilken underbar bok du har skrivit!”

 

Hon berättade att hon har fem olästa pocket på nattduksbordet som hon inte orkat igenom, men den här kunde hon inte lägga ifrån sig. Hon läste fyra timmar i sträck, nu var hon nästan på hälften.

”Jag hann inte ens städa. Och när jag slutar städa och istället läser, då är det riktigt bra.”

Jag blev så generad och så glad på samma gång att jag började dansa runt där i butiken. För varannan dag undrar jag vad jag håller på med - tänk om den inte alls är bra? Och varannan dag älskar jag den som ett barn.

Idag är en sådan dag och nu ska jag försöka fortsätta njuta av den.

Jante – sjas på dig!

Hur är det att leva när man vet att man ska dö?

Det är frågan som romanen grundar sig i. Vad får huvudpersonen att fortsätta sina dagliga rutiner fast hon vet att hon inte kommer att leva ens till nästa avsnitt av Allsång på Skansen?

Hur ser livet ut där i skuggan av döden? För där lever vi ju alla, men vissa mer än andra. 

I romanen utforskar jag det ur två perspektiv.

Ensamhet. Tvåsamhet. Jämställdhet.

Tre ord som fascinerar. 

Ensamhet är vad ”Jag ska av vid nästa station” handlar om. Hur man räds den, flyr den, vänjer sig vid den, flyttar in i den.

Jämställdhet – det ska min nästa roman handla om. Och jag har en så sjukt bra idé att jag knappt kan vänta tills jag får sätta fingrarna i den.

Tvåsamhet. Vem vill inte skriva århundradets kärlekshistoria? Det ska bli mitt tredje projekt, när de två andra är klara. Men det är ju ett tag kvar tills dess.

Under tiden fortsätter jag försöka bli bättre på att leva i ensamhet, tvåsamhet – och jämställdhet.

Tankar kring en baksidetext.

Så här skulle jag skriva baksidetexten till Jag ska av vid nästa station:

Hur är det att leva i vetskapen om att man ska dö innan nästa avsnitt av Allsång på Skansen? I en storstad 2009 där alla människor ständigt skyndar förbi runt omkring, men ändå så långt bort.

Eva har förlorat sin dotter i en olycka i hemmet. Nu lever hon i tomheten efter den familj hon en gång hade och ägnar dagarna åt att hitta modet och tillvägagångssättet att avsluta sitt liv. Hon har redan bestämt när det ska ske: den 24 december. Julafton.

För att orka fram till dess har Eva två överlevnadsstrategier: Att följa sina dagliga rutiner och att aldrig, aldrig låta det vara tyst. Med lurarna ständigt i öronen fortsätter hon att gå till jobbet, där ingen vet vad som har hänt. Fortsätter att heja på grannarna. Fortsätter att handla sin mat. Fortsätter att dricka sitt kaffe.

Men en dag kommer Evas granne Monika i hennes väg. Med sin spontana livsglädje stör hon Evas planer. Monika styr sitt eget liv, tar för sig, tränger sig på, ber inte om ursäkt. Monika backar inte för sorgen när alla andra gör det. För Monika verkar livet vara en sådan självklarhet.

Eller?

Mitt manus är en Volvo Amazon.

Om manuset vore en bil skulle den vara vardaglig på ytan, men med mycket kärlek i detaljerna. Svensktillverkad. Säker, inklusive motorvärmare. Den får dig att tro att du sitter i förarsätet. Tills den gör en helomvändning och någonstans på vägen byter riktning helt.

Kanske har den en trasig baklykta.

Du finner en tröst i att den står där, parkerad. Att du kan återvända till den när du behöver en stund för dig själv. Att du äger den. Eller gör du?

Ibland ger den dig ont i magen.

Den startar alltid på samma sätt. Puttrar först, sedan överraskar – i ungefär ett år.

Sedan tar den slut.

Och fast du uppgraderat dig till en bekväm -09:a så saknar du den alltid.

Hon och jag.

När jag skrev romanen så tyckte jag att jag hade skapat en karaktär som huvudperson som låg så långt bort ifrån min egen. Som fokuserar helt på sina dagliga rutiner och stänger in allt det där andra hon bär på inuti. Trots att hon bestämt sig för att avsluta sitt liv, fortsätter hon att gå till jobbet, fortsätter handla sin mat, fortsätter dricka sitt kaffe.  Det var inte förrän jag läste igenom mitt manus igen som jag insåg hur många likheter hon hade med mig själv för tjugo år sedan och hur jag hanterade mitt livs största sorg.

Det som chockade mig mest när det hemska hände var att livet inte stannade upp. J var död – och ändå fortsatte tidningen komma i brevlådan varje morgon, historieläraren fortsatte undervisa om kungar för länge sen, mina klasskamrater fortsatte gå till skolan, fortsatte att skratta, hångla, dansa, leva. Världen slutade inte snurra ens för en enda liten, sketen sekund.

Precis som hon, tvingades jag acceptera att allt var precis som vanligt.

Och att ingenting kommer någonsin att vara detsamma.