Jag har försökt ibland – att låta bli att skriva. Att bara låta livet runt mig passera utan att mentalt anteckna den där kärleksfulla rörelsen hos mannen mitt emot på bussen när han ser på sin fru, den där speciella grålila nyansen i solnedgången precis innan månen går upp, eller det där leendet han ger som får mig att känna mig unik och ändå precis som alla andra. Att inte samla livets förunderligheter och finurligheter och föra in dem i en karaktär eller en scen.
Men det går inte. Utan ord blir jag rastlös, nedstämd och olycklig. Jag måste få nedteckna hur fantastiskt, sorgligt, märkligt och underbart livet ändå är.
Utan ord, inget liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar