”…med tre hundra döda i Somalia. Och nu till Ekonominyheterna”, säger nyhetsuppläsaren och ler sitt neutrala leende. Jag sänker sakta min kopp med halvljummet kaffe och stirrar in i rutan. Jag måste sluta med det här.
Jag måste sluta leva.
Jag kastar hastigt i mig det sista av kaffet, sköljer ur koppen, slänger på mig kappan, stänger av stereon, sätter hörlurarna i öronen och trycker hårt på ”Play”.
Vid tåget ställer jag mig snällt i kön för att kliva på och får kväva ett skratt när jag slås av det komiska i det hela, det svenska, det absurda: Här står jag i kön, som alla andra. Är artig. Visar hänsyn. Trots att jag inte ens kommer att finnas kvar till nästa avsnitt av Allsång på Skansen.
När jag har klivit på tåget hittar jag en plats vid fönstret där jag kan luta min bultande panna mot det kalla glaset. Kylan bränner mot fingret i halvmånen jag ritar på rutan. Slutar genast när jag möter blicken hos kvinnan på sätet bredvid. Hon har katthår på kappan.
På jobbet går jag genom de många och långa korridorerna som luktar kemisk citron och desinfektionsmedel. Fram och tillbaka mellan brutna ben och vattkoppor. Hämtar sårtvätt och förband, skriver rapporter och förbereder stygn.
Det kommer in en etiopisk kvinna med färgglada kläder och en död bebis i magen.
Vi skickar henne vidare. Inte kan vi ta hand om sådant här, det förstår hon väl?
Britta gråter. Det brukar hon göra.
Resten av dagen är stämningen tryckt.
Brittas ögon är röda och hon ser besviket på mig. På mig! Som om felet var mitt.
”Jag beundrar dig verkligen” säger den nya sköterskan när jag tagit rast och precis sträckt mig efter en kopp vid kaffeautomaten. ”Du är så stark. Och det fast du själv har barn.”
Jag nickar och vänder bort huvudet.
På vägen hem går jag in i närbutiken. Står som vanligt länge vid bröddisken och tittar efter den grön-vita Krav-etiketten. Patriks röst går på repeat: ”Visste du att av 365 EU-godkända kemiska ämnen i livsmedel är det bara 35 ämnen som är godkända i ekologisk mat”. Han höjde alltid rösten lite när han sa det. ”Förstår du hur mycket skit vi får i oss helt i onödan?” Och jag höll med. Men vad hjälpte det?
Väl framme vid fruktdisken hör jag hans röst igen:
”Kom ihåg att just apelsiner är besprutade med extra mycket gift för att klara den långa resan hit.”
Plötsligt får jag lust att ta upp en helt vanlig besprutad apelsin och bita i den.
Hårt.
Jag skakar av mig känslan och synar en förpackning fullkornspasta för 23.50. Öppnar plånboken och låter en rabattkupong på 25 kronor falla ned på det kalla, smutsiga butiksgolvet. Den som jag fick som tack för att de får hålla elektronisk koll på mig och vad jag handlar. Fast de verkar de inte göra det så bra, för jag får fortfarande erbjudanden om blöjor, välling och ekologisk barnmat till min adress.
Stora, färgglada kuponger. Patrik fick alltid något sorgset i ögonen varje gång de dök upp. Medan jag fortsatte att stätta upp dem på kylskåpsdörren.
Som en sorts sjuk påminnelse om ett fel i systemet.
Jag blir stående där med spagettin i handen och försjunker i en tanke om hur lång tid det kommer att dröja innan butiken slutar att skicka rabattkuponger.
Kanske kommer någon att ringa efter några veckor för att fråga varför jag har slutat handla här. Hur lång tid kommer det ta för dem att få informationen att jag har slutat att handla över huvud taget?
Jag tar med mig spagettin och går mot kassan. Ställer mig längst bak.
En mamma och en liten pojke står framför mig i kön. Jag vill krama honom. Instinktivt vänder jag mig om för att gå därifrån, men nu har en man ställt sig bakom mig och han ser så frågande på mig att jag tvingar mig själv att stå kvar - trots att hela min kropp är förberedd på flykt.
Jag fäster blicken på kassörskan längre fram. Trummar med fingrarna mot kundkorgen. Ra-ta-ta-ta-ta-ta. Hon har en grön-vit- och rödrandig julslips.
Ett hjärtskärande skri väcker mig ur mina tankar.
”Men jag VILL HAAAA!” skriker den lilla pojken, samtidigt som hans mamma sliter en påse Dumle-kolor ur näven på honom.
”Nej, vi ska inte ha något godis idag, Oskar” säger hon irriterat och ler urskuldande mot mig.
”JAG VILL HAAAA CHKLAAA!” skriker Oskar och riktar hårda sparkar mot mammans smalben. Han plockar ned en annan påse från den palett av färgglatt godis som någon sadistisk butiksplanerare har placerat precis framför näsan på honom. Precis just där - i slutet av mammans tålamod.
”Nej, vi ska inte ha någon choklad idag! Det är ju inte lördag”, morrar mamman till Oskar, men tittar på mig.
”Vill ha, vill ha, vill ha, vill ha” fortsätter Oskar outtröttligt medan den vinterbleka mamman blir allt blekare. Och mamman inser att hon varken kan avancera eller retirera utan snällt måste stå kvar, medan en hungrig, trött fyraåring som just lekt i nio timmar med femton andra fyraåringar instinktivt gör allt för att få fatt i något som kan öka hans blodsockernivå.
”Sluta nu Oskar, annars får du inget godis på lördag heller”, väser hon tyst.
”UÄÄÄÄÄHÄÄÄ” gallskriker Oskar.
”Ursäkta”, mumlar jag till mannen bakom mig och kliver ur kön. Min puls slår så hårt att jag kan känna den hamra mot min tinning. Jag lyckas ta mig bort till bröddisken och börjar okoncentrerat fingra på ett paket marängbottnar. Jag blundar hårt och tvingar mig själv att djupandas. Ett svagt illamående gör sig påmint, trots att jag till skillnad från Oskar kan äta Dumle-kola till middag om jag har lust.
Hela livet smakar papper.
Jag irrar runt bland gångarna en stund, innan jag till slut lyckas bestämma mig för ett paket falukorv. Ingen reagerar på att jag går förbi kassan utan att betala, trots att jag håller korven helt synlig i handen.
Ingen ser mig, förutom Oskar som vinkar glatt – med munnen kladdig av choklad."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar