Jag fick en gåva så underbar
Jag fick meningen med livet.
Men priset för gåvan var ganska klar:
ta aldrig någonting för givet.
I varje natt och varje dag
jag hemska scener drömmer.
Att hon tynar bort eller jag
i folkmängden henne glömmer.
Att hon blir sjuk, eller faller ned,
eller rövas bort i natten.
Dör av sorg när jag ej är med
eller blir kvävd av katten.
Och tusen gånger när hon sover sött
jag kontrollerar om hon andas
och av kallsvett mitt täcke blött
när morgondagen randas.
Denna rädsla, kall som is,
en moders avbetalning
får jag nu leva med på något vis
som en paranoid galning.
Så istället där min egen mor
jag irriterat brukar svara:
”men sluta nu, jag är ju stor”
ska jag krama henne bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar